Har ibland funderat varför jag har så svårt med det här att "strida" eller vara sur på folk. För ofta om jag säger eller gör något jätte elakt eller fel, och förstår att jag har sårat någon som är viktig för mig, så får jag helt jätte dåligt samvete för det jag gjort eller sagt. Jag liksom ångrar några sekunder efteråt, då det redan är för sent, och när jag märker att det är för sent, så fortsätter jag ändå. Och sen när man sagt/gjort det som varit fel så vill jag gräva mig i en grop och alder koma tillbaks. Jag skäms så mycket det jag gjort. Och sen är det ofta jag som ber om förlåtelse, fast det skulle vara den som gjort mindre fel.
Och då börja jag fundera igår, att varför är det så att jag är så försiktig.... Och jag kom underfund med, att det är ju så att man ALDER vet när det är sista gången man ser någon, och liksom det blir så fel om allt det elaka och fula blir det sista man säger åt någon. Och när det är helt slut så går det inte ändra mer. Och när det inte går att gå tillbaks och ändra på saken, därför försöker jag vara positiv, vara positiv mot andra. Att jag skulle inte behöva skämmas det efteråt.
