You laugh because I'm different. I laugh because you are all the same.

Jag har länge undrat varför folk delas i "grupper". Eller mång deinierar andra människor på deras uténde ellr på deras sätt att vara. Man borde ju egentligen inte göra det. Men vi alla gör det någon gång. till och med jag. Tyvärr.
Själv har jag varit på "bottnet" när det gäller folk grupperingen "loosers" och"de tuffa". jag har fått arbeta med mitt självförtroende och ännu så hörs jag inte till det "tuffa" jänget. Och jag är ganska stolt över det (:
Men nu är det ju lite tänka var man hörs. Jag skulle säga att jag är "speciell". Åtminstone så definierar folk mig som en speciell person. Fast egentligen är ju alla speciella på sitt eget sätt? (: Tycker jag i.a..f. ^^

Men ja jag var en väldigt ensm människa när jag var 13år, jag hade inte riktigt vänner osv. när jag var 14år så var jag inte ensam men jag hade svårt till lita på folk. Folk så alltid ner på mig. Och det var annars också vårt år för mig. Var nedstämd rätt ofta. När jag fyllt 15 år så hade jag ännu svårt att hitta mig själv och visste inte vad jag ville vara eller förbli. Men på något sätt, vet inte hur, så fick jag tillbaka mitt självförtroende. Jag vågade vara mer mig själv. Jag har alltid varit "annorlunda". Tyckt och tänkt på ett annat sätt än en del andra.
Men först nu har golk börjat acceptera det att jag är mig själv. Folk brukade se ner på mig. Mycket. Jag låg lågt ner på båttnet. Men nu så är jag ingen från "de tuffa"  jänget. Men int är jag egentligen nån "looser" heller.
Jag fick en del av "de tuffa" visa respekt mot mig. Genom att våga vara annorlunda, hålla i mina åsiter och inte bry vad andra tycker eller tänker om mig.

Jag igen... Jag respecterar "loosers". för att de ändå vågar vara sig själva. Hålls där fast de är svårt. Och jag vet hur de har de. Men nån dag så är det deras tur och stråla och vara "tuffa". Men "de tuffa", de är inte något för mig. Jag har en kännsla av att de är mer osäkra än de vågar visa, de har mycket mer grupptryck och de vet inte hur de ska vara och därför är som alla andra. Är rädda att de inte blir accepterade och därför inte är de som de påriktigt är.

Därför vill jag vara annorlunda, tänker allt så positivt som möijligt. Har t.o.m. kallats som en nästan "perfekt" människa för att jag är nöjd med mig själv, de vad jag har och de jag inte har. Men dethär är ju bara min åsikt om saken, och jag hoppas att jag kan få någon att tänka på sådana här saker som man aldrig nästan tar upp.