My heart never knew loneliness until you went away.

Alltid ibland så saknar man någon, den ensamma ihåliga kännslan då man vill att någon viss person skulle vara där för dig, eller en stund, ett minne som alder kommer tilbaka. Och det finns så många olika sätt att sakna en människa, tänkte i dett inlägg skriva om olika sätt att sakna, tänker nu inte rabbla upp alla, men en del i alla fall.

Ibland kan man sakna sin vän en som kan lyssna på dig, pigga upp dig, som du kan tala med. Som  helt enkelt är där för dig. Som är någon man kan stöda sig mot när det känns svårt, en som försöker stöda, hjälpa och förstå dig.

Ofta skanar man någon man älskar då man behöver värme, närhet, trygga känslan, nån som bryr sig. Som får dig och skratta, fastän du inte skulle ens vilja le. Då du vill känna dig som det viktigaste som finns. Att inget kan förstöra dig.
Hämskaste är då man saknar bågon som dött. En som inte kommer tillbaks, hur man än gråter och saknar. För först efter att personen dött märker man hur mycket man egentligen denna person betytt fö dig. Då man förstår att man inte ser dem alder mer.

Alla dessa gör en ihålig kännsla, då något fattas, det känns tomt, och man inte vet riktigt hur man kan vara, för inget känns bekvämt. Och det inte finns riktigt något man kan göra för att få det bekvämare, man liksom bara sitter där och funderar hur man egentligen klarat sig i livet utan dem, man fattar hur mycket denna person betyder för en.